Tiden går fort när man har roligt

Mitt namn är Niki Lindblom Oscarsson och jag är en av de priviligierade elever som fått chansen att förvalta min talang på den enda gymnasiala, proffesionella dansarutbildningen som finns i Sverige. Dans var dock inte alls det jag hade tänkt hålla på med från början.

Jag växte upp i Stockholm på Södermalm och var som liten en mycket sprallig flicka som älskade att klättra och slåss och kunde aldrig sitta still. När min mamma hade fått nog av min hyperaktivitet bestämde hon sig för att sätta mig i en ”balett och barndans”-grupp vid ca fem års ålder. Detta blev inte särskilt lyckat och jag hade svårt att koncentrera mig. Jag hoppade runt på mitt egna vis som jag tyckte var roligt och dom andra barnen tyckte att jag var väldigt konstig. Det blev alltså en ganska kort period i barndans gruppen för mig.

Det var först i årskurs åtta som jag förstod att det var dansen mitt hjärta brann för. Jag hade valt dans som tillval i skolan och när vi hade en praovecka så valde jag att spendera den just på Kungliga Svenska Balettskolan. Jag fick då titta på olika dansklasser på skolan och med tårar i ögonen såg jag eleverna flyga förbi över dansgolvet. Det var i den stunden någonting väcktes till liv inom mig. Någonting som jag aldrig hade känt förut. Jag hade blivit förälskad i dansen. Jag förstod inte hur eller varför. Men jag visste bara att jag måste få göra det där som fick mig att uppleva alla dessa underbara känslor. Jag visste bara att om jag inte får dansa så dör jag.

Jag var femton år när jag bestämde mig för att jag ville spendera mina tre gymnasieår på Kungliga Svenska Balettskolan. Redan då var jag van vid att stå på scen både med sången, i teatersammanhang och till viss del med dans eftersom jag gick på Kulturamas Musikdramatiska Grundskola som då var inriktad på musikal och show, men jag förstod att det krävdes mycket mer än det jag lärde mig på Kulturama för att komma in på skolan.
Det var ett och ett halvt år innan audition som jag på allvar började dansa. Det var kurser flera timmar varje kväll inklusive helgdagar och det var alla möjliga dansstilar jag prövade. Tiden innan audition blev en kort intensiv period av blod, svett och tårar och det slutade med att jag blev antagen till Kungliga Svenska Balettskolans moderna linje.

Nu har jag alltså redan hunnit fylla arton år och har gått på balettskolan i ca två år. Det har varit mycket jobb och slit, då livet med dansen inte alltid är lätt. Men jag har utvecklats enormt mycket på många sätt sen jag började och det har varit helt rätt plats för mig att växa och utbildas till dansare. Det går inte att undvika att tänka på hur fort tiden går och det är svårt att förstå att denna fantastiska utveckling har skett under två korta år. Nu är jag myndig vilket betyder att jag plötsligt 100% ensam måste stå ansvarig för mitt beslut att leva med dansen och det känns både skrämmande och spännande. Man säger ju att tiden går fort när man har roligt och tiden på Balettskolan har minst sagt galopperat iväg.