Vecka 11

Senaste veckan har vi avslutat våra intagningsprov till yrkesutbildningen. Förra lördagen var det dags för de yngsta, sökande till åk 4, att göra slutprov och i lördags var det de sökande till gymnasiet som visade sig för juryn. Vi önskar de som kommer in Varmt Välkomna.
Alla de andra önskas Lycka Till i sin fortsatta dansträning.
Att dansa är härligt var det än utförs!

Repetitionsarbetet inför Vårföreställningarna är i full gång. Den 27 maj har avgångseleverna premiär på ”All in…”, med koreografier av Örjan Andersson och Susanne Jaresand på Dansens Hus. Det är fjärde gången som vi samproducerar med avgångsklassen på Balettakademien i Stockholm.

Vår egen Vårföreställning i Riddarfjärdsteatern har premiär den 1 juni kl.19.00. Biljetter kommer snart att kunna bokas vår hemsidan www.kungligasvenskabalettskolan.se

Annars väntar vi väl mest på att våren skall komma till Stockholm på riktigt. Solen tittar fram emellanåt och jag längtar efter uteserveringar och solglasögon.

/Susanna

Elizabeth Andrews och Philip Berlin gy III. Foto: Carl Thorborg

Livet är för kort för att hinna tveka.

Kanske dags att presentera sig. Sofia Eriksson heter jag och är den fjärde bloggaren. Är i grund och botten en göteborgare som nu har flyttat upp till Stockholm för att följa mina drömmar.

Jag började dansa ganska tidigt, redan vid fyra års ålder. Anledningen till att jag började dansa var för att jag såg ett program på tv där det var ballerinor med rosa söta kostymer som dansade. Då sa jag till mamma att det där vill jag hålla på med! Så jag började dansa barndans och sen dess är jag fast. Älskar dans i alla former och vet inte vad jag skulle göra utan dansen.

Så det är anledningen till att hela denna resan började. Jag valde att börja på Svenska Balettskolan i Göteborg och där gick jag från 4:an till 9:an. På den lilla fritid jag hade dansade jag lite allt möjligt, allt från jazz till hip-hop.

Sedan sökte jag in till Kungliga Svenska Balettskolan. Intagningen var nervös, har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Den mest nervösa delen var nog solobiten. Att stå på scen helt själv framför en jury, som skulle bedöma mig. Jag minns att jag stod där och tänkte, hur ska jag klara det här? Men när jag hörde musiken och jag började röra mig så kändes det inte omöjligt längre.

Men det gick bra, jag överlevde och nu väntade jag på brevet, där det skulle stå om jag kommit in eller inte. Det efterlängtade brevet som jag knappt vågade öppna, det kom. Jag öppnade det och blev helt överlycklig, jag hade kommit in på Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm, jag hade klarat det.

Det jag inte hade väntat mig var hur skrämmande det ändå kändes. Jag skulle flytta hemifrån, jag skulle stå på egna ben jag skulle sköta ett helt hushåll.. själv. Men med mycket stöttning och stark vilja så gick det och här är jag nu, ett och ett halvt år senare och jag stortrivs. Det är det bästa valet jag gjort i hela mitt liv och jag skulle inte vilja ändra på någonting.

Det var allt jag hade att säga för denna gången ^^

Tiden går fort när man har roligt

Mitt namn är Niki Lindblom Oscarsson och jag är en av de priviligierade elever som fått chansen att förvalta min talang på den enda gymnasiala, proffesionella dansarutbildningen som finns i Sverige. Dans var dock inte alls det jag hade tänkt hålla på med från början.

Jag växte upp i Stockholm på Södermalm och var som liten en mycket sprallig flicka som älskade att klättra och slåss och kunde aldrig sitta still. När min mamma hade fått nog av min hyperaktivitet bestämde hon sig för att sätta mig i en ”balett och barndans”-grupp vid ca fem års ålder. Detta blev inte särskilt lyckat och jag hade svårt att koncentrera mig. Jag hoppade runt på mitt egna vis som jag tyckte var roligt och dom andra barnen tyckte att jag var väldigt konstig. Det blev alltså en ganska kort period i barndans gruppen för mig.

Det var först i årskurs åtta som jag förstod att det var dansen mitt hjärta brann för. Jag hade valt dans som tillval i skolan och när vi hade en praovecka så valde jag att spendera den just på Kungliga Svenska Balettskolan. Jag fick då titta på olika dansklasser på skolan och med tårar i ögonen såg jag eleverna flyga förbi över dansgolvet. Det var i den stunden någonting väcktes till liv inom mig. Någonting som jag aldrig hade känt förut. Jag hade blivit förälskad i dansen. Jag förstod inte hur eller varför. Men jag visste bara att jag måste få göra det där som fick mig att uppleva alla dessa underbara känslor. Jag visste bara att om jag inte får dansa så dör jag.

Jag var femton år när jag bestämde mig för att jag ville spendera mina tre gymnasieår på Kungliga Svenska Balettskolan. Redan då var jag van vid att stå på scen både med sången, i teatersammanhang och till viss del med dans eftersom jag gick på Kulturamas Musikdramatiska Grundskola som då var inriktad på musikal och show, men jag förstod att det krävdes mycket mer än det jag lärde mig på Kulturama för att komma in på skolan.
Det var ett och ett halvt år innan audition som jag på allvar började dansa. Det var kurser flera timmar varje kväll inklusive helgdagar och det var alla möjliga dansstilar jag prövade. Tiden innan audition blev en kort intensiv period av blod, svett och tårar och det slutade med att jag blev antagen till Kungliga Svenska Balettskolans moderna linje.

Nu har jag alltså redan hunnit fylla arton år och har gått på balettskolan i ca två år. Det har varit mycket jobb och slit, då livet med dansen inte alltid är lätt. Men jag har utvecklats enormt mycket på många sätt sen jag började och det har varit helt rätt plats för mig att växa och utbildas till dansare. Det går inte att undvika att tänka på hur fort tiden går och det är svårt att förstå att denna fantastiska utveckling har skett under två korta år. Nu är jag myndig vilket betyder att jag plötsligt 100% ensam måste stå ansvarig för mitt beslut att leva med dansen och det känns både skrämmande och spännande. Man säger ju att tiden går fort när man har roligt och tiden på Balettskolan har minst sagt galopperat iväg.

"Knubbsälen från Linköping"

"En nervös Gurra på sin första skoldag på Kungliga."

Hej!

Gustav Udd är mitt namn, och jag pluggar andra året på den Moderna inriktningen.Nu har jag sportlov och har rest hem till min familj i Linköping. Skönt att ladda batterierna och träffa gamla klasskompisar. Det är inte ofta man får tid att se dem när man inte bor i stan längre.

Hela förra veckan var det intagningsprov på skolan och det var svårt att inte tänka på hur jag kände mig för två år sedan, då jag utsattes för samma nervositet som dem. Jag hade alltid varit verksam med konserter, musikaler och teateruppsättningar under hela min tid i Linköping och tränade klassik balett två dagar i veckan. Men jag hade aldrig testat Modern dans förut, men mina föräldrar tyckte att om jag skulle söka till skolan kunde jag lika gärna testa och söka till båda inriktningarna.

Jag är så glad att jag lyssnade på deras råd. För att trots att jag kämpade som ett djur under den moderna intagningen och rullade runt på golvet som en osäker knubbsäl, så tyckte jag mer och mer om den moderna danskonsten. Jag var så nervös när jag hela tiden gick vidare och tillslut slog det mig att om jag kom in på skolan, så skulle jag behöva lämna allt jag hade byggt upp hemma i Linköping.

Att vara 16 år och flytta ifrån sin familj och sina vänner är ett oerhört stort steg i ens liv. Jag trodde aldrig att jag skulle klara mig ensam. Jag kunde inte ens koka ett ägg när jag flyttade upp till huvudstaden. Men idag bor jag i en mysig etta på söder, nära skolan och stortrivs med utbildningen, vännerna och staden. Haha, och jag kan koka ägg. ;) Men det jag insåg snabbt var att det inte var så farligt ändå. Grovsopor,tvättning, inköp av mat och danskläder, plugg och allt annat som man måste göra för att leva ett liv ensam är som rena vardagssysslor för mig nu. Jag tror att när man väl "måste" lära sig, så tvekar man inte. Man gör det och inser något nytt om sig själv.

Så även om det var svårt och en jobbig process, så ångrar jag inget idag. Under de år jag har gått på skolan har jag lärt mig så mycket och fått ta del av så mycket jag aldrig skulle kunnat att få hemma. Jag kan ärligt säga att jag ingen osäker knubbsäl längre. Jag är en danselev som redan nu längtar tillbaka till skolan och vardagen igen!

*UDD*

Hallå alla nyfikna!

Det är alltså jag som får allra första ordet på den här bloggen för Kungliga Svenska Balettskolan (i Stockholm, med stolthet). Innan jag börjar skriva om vad som händer för just mig på skolan och runt omkring vill jag säga lite om vem jag är.

Jag heter Anton Rosenberg, är 17 år och går andra året på KSB:s gymnasiums yrkesdansarutbildning med inriktning klassisk balett. Innan gymnasiet gick jag hela KSB:s grundskoleutbildning, från 4:an upp till 9:an, som till största delen höll till på Högalidsskolan i Hornstull (Södermalm, Stockholm). Innan dess gick jag på en vanlig skola och dansade mycket på fritiden på en dansskola som heter Sway. Att det var just på Sway jag började dansa beror delvis på att jag själv bodde (och fortfarande bor) ute i Täby, där det ligger. Jag fortsatte dansa där ungefär ett år till samtidigt som första året på KSB.

På högstadiet tog jag ett gäng kurser på Dans Center och då dansade jag nästan hela lördagen varje vecka, eftersom vi även hade balettklass, och ofta t.o.m. repetitioner inför kommande föreställningar, på skolan på lördagar. Just nu har jag inte så mycket fritid att ta extra klasser på och de saknar jag på ett sätt, men det kostar ju också en slant och jag vill heller inte slita ut mig.
Mina skoldagar är för tillfället, och för det mesta, från 8 till 18 eller 17:30. Anledningen till att jag slutar så sent är på grund av att jag har rep inför vårföreställningarna, och inför tävlingen Stora Daldansen i Falun.

Jag vet inte hur jag ska avsluta detta inlägg, så jag ger ut ett citat:
“Det är omöjligt att njuta helt av sysslolösheten om man inte har mycket att göra.” - Jerome K. Jerome